Jag är tacksam
Vi har en hög arbetslöshet i Sverige, främst bland de unga. Om man är just ung och har ett jobb då ser många der som någon slags bedrift. Någonting som är ganska självklart blir helt plötsligt ambitiöst och imponerande. Jobbar man så är man duktig.
Ett annat synsätt som också delas av många är att man har tur om man har ett jobb. Man ska vara tacksam för ett arbete i dessa tider minsann. Om man är ung ska men helst inte klaga heller för då är man otacksam. De unga ska vara glada för vilket jobb som helst, absolut inte vara kräsna och vi ska inte begära så mycket i lön för det arbete vi utför heller.
Kanske är det därför en arbetsgivare heter just arbetsgivare, på grund av denna inställning vi har. En arbetsgivare ger jobb, förser människor med en sysselsättning så att de kan leva ett drägligt liv. Vad bra att det finns såna!
Ovanstående känns naturligtvis som motsatsen till verkligheten. Det är den anställda som jobbar för företaget. Inte företaget för den anställde. Arbetstagaren fyller en funktion som efterfrågats på arbetsplatsen, så enkelt är det.
Sen när ska man vara tacksam för sitt jobb? Ett jobb som jag har kämpat för att få, som jag har sökt, gått på intervju för och till sist blivit utvald.
Sen när lades lediga tjänster ut på platsbanker, arbetsförmedlingar eller tidningsannonser för att vara snäll mot de som söker? Uppenbarligen är företagen i behov av personal och söker efter dessa. De skriver ut vilka erfarenheter som krävs och vilken utbildningen de gärna ser att man har. Man söker jobbet och är du intressant får du genomgå en urvalsprocedur av intervjuer som kan leda till ett jobb. Låt oss inte glömma att söka jobb är både tids- och energikrävande. Om det är någon jag är tacksam mot så är det främst mig själv.
Missförstå mig rätt, jag är tacksam för mitt jobb. Det är en bra tjänst som kommer ge mig ett bättre jobb nästa gång. Jag har okej lön, trevliga kollegor och ibland får jag nya roligare arbetsuppgifter. Jag går inte runt och tror att jag är nåt. Men vi får inte glömma att företaget jag jobbar för skall vara minst lika tacksam som mig!
Jag blir arg när jag möter vuxna runt omkring mig som ständigt ska påminna oss om att i dessa tider är det inte lätt. Det finns inga jobb och inga möjligheter. Stor konkurrens och ingenting likt den arbetsmarknad som de kastades in i. Den var blomstrande och fullt av jobb att välja och vraka mellan. Men så är det inte idag stackars ungdomar. Jag är övertygad att med den mentaliteten hade de inte överlevt en endaste dag i nutidens jobbsökar-Sverige.
För visst är det tufft. Jag påstår inget annat. I dagens läge får man kämpa lite mer men även stå på sig lite mer. Frågan är vad som händer när denna dåliga inställning smittar av sig på de unga eftersom de direkt efter studenten får endast höra negativitet från alla runtomkring som föräldrar, lärare och inte minst politiker om hur dåligt det kommer gå för dem.
Varför ska vi nedvärdera de unga direkt när vi kan göra tvärtom. Insistera att alla är exakt lika värdefulla och att alla har talanger och erfarenheter som gör dem unika och attraktiva på arbetsmarknaden samt en stor tillgång till Sverige?
Idag får du försvara dig mer om du är driven och målinriktad än om du är lat och arbetslös. Den arbetslöse klappar vi om medan den drivna tycker vi synd om i den mån att vi tycker personen är för positiv till ingen nytta. Helst ska man inte berätta för andra att man jobbar på och skaffar grymma jobb. Nej då är det orättvist mot de som står utanför.
Ett annat synsätt som också delas av många är att man har tur om man har ett jobb. Man ska vara tacksam för ett arbete i dessa tider minsann. Om man är ung ska men helst inte klaga heller för då är man otacksam. De unga ska vara glada för vilket jobb som helst, absolut inte vara kräsna och vi ska inte begära så mycket i lön för det arbete vi utför heller.
Kanske är det därför en arbetsgivare heter just arbetsgivare, på grund av denna inställning vi har. En arbetsgivare ger jobb, förser människor med en sysselsättning så att de kan leva ett drägligt liv. Vad bra att det finns såna!
Ovanstående känns naturligtvis som motsatsen till verkligheten. Det är den anställda som jobbar för företaget. Inte företaget för den anställde. Arbetstagaren fyller en funktion som efterfrågats på arbetsplatsen, så enkelt är det.
Sen när ska man vara tacksam för sitt jobb? Ett jobb som jag har kämpat för att få, som jag har sökt, gått på intervju för och till sist blivit utvald.
Sen när lades lediga tjänster ut på platsbanker, arbetsförmedlingar eller tidningsannonser för att vara snäll mot de som söker? Uppenbarligen är företagen i behov av personal och söker efter dessa. De skriver ut vilka erfarenheter som krävs och vilken utbildningen de gärna ser att man har. Man söker jobbet och är du intressant får du genomgå en urvalsprocedur av intervjuer som kan leda till ett jobb. Låt oss inte glömma att söka jobb är både tids- och energikrävande. Om det är någon jag är tacksam mot så är det främst mig själv.
Missförstå mig rätt, jag är tacksam för mitt jobb. Det är en bra tjänst som kommer ge mig ett bättre jobb nästa gång. Jag har okej lön, trevliga kollegor och ibland får jag nya roligare arbetsuppgifter. Jag går inte runt och tror att jag är nåt. Men vi får inte glömma att företaget jag jobbar för skall vara minst lika tacksam som mig!
Jag blir arg när jag möter vuxna runt omkring mig som ständigt ska påminna oss om att i dessa tider är det inte lätt. Det finns inga jobb och inga möjligheter. Stor konkurrens och ingenting likt den arbetsmarknad som de kastades in i. Den var blomstrande och fullt av jobb att välja och vraka mellan. Men så är det inte idag stackars ungdomar. Jag är övertygad att med den mentaliteten hade de inte överlevt en endaste dag i nutidens jobbsökar-Sverige.
För visst är det tufft. Jag påstår inget annat. I dagens läge får man kämpa lite mer men även stå på sig lite mer. Frågan är vad som händer när denna dåliga inställning smittar av sig på de unga eftersom de direkt efter studenten får endast höra negativitet från alla runtomkring som föräldrar, lärare och inte minst politiker om hur dåligt det kommer gå för dem.
Varför ska vi nedvärdera de unga direkt när vi kan göra tvärtom. Insistera att alla är exakt lika värdefulla och att alla har talanger och erfarenheter som gör dem unika och attraktiva på arbetsmarknaden samt en stor tillgång till Sverige?
Idag får du försvara dig mer om du är driven och målinriktad än om du är lat och arbetslös. Den arbetslöse klappar vi om medan den drivna tycker vi synd om i den mån att vi tycker personen är för positiv till ingen nytta. Helst ska man inte berätta för andra att man jobbar på och skaffar grymma jobb. Nej då är det orättvist mot de som står utanför.
Kommentarer
Trackback
