ungochdriven

Det här inlägget tillägnas alla de arbetare med osäkra anställningar. De som jobbar månad till månad eller halvår till halvår utan att riktigt veta hur länge de får stanna, alla de som är uthyrna till sin arbetsplats men som ändå skall jobba hårt. Alla de som har en arbetsgivare som sitter någon helt annanstans än vad själva arbetaren gör. De som inte bara har en chef utan flera chefer och med fler aktörer som skall tjäna pengar på den som knegar var dag. Alla dessa människor är utsatta och på ett sätt även utstötta. Vi har inte samma rättigheter som de andra med fasta anställningar eller de som är rekryterade direkt. Först och främst har vi lägre löner rent marknadsmässigt. Vi kan inte få friskvårdsbidrag, terminalglasögon, rabattkuponger på luncher, följa med när företagen vi jobbar på har fest, subventioner på buss och tågkort, ta del av tjänstledigheter eller vår rätt till 4 veckors sammanhängande semester, årliga lönerevisioner osv. Både små och stora saker men så otroligt viktiga. Jag lägger ner 8 timmar om dagen för att jobba för att företaget skall gå framåt och bra, jag fyller en funktion som har efterfrågats efter men jag får ingenting tillbaka.  

Denna mörka oktobermorgon möts jag av städerskan i korridoren på jobbet. Vi stannar för att prata litegrann som vanligt om hur vi mår och hur allting går. Denna lilla men färgstarka chilenska kvinnan städar i hela huset, alla tre våningar varje dag. Detta har hon gjort i 10 års tid.
Förra veckan fick hon reda på att företaget nu ska spara pengar och ska därför hyra in ett annat företag som skall sköta städningen. Hon får därför gå den sista november. Tack för tio år. Hon hade blivit erbjuden att stanna av det nya städbolaget men då måste hon gå ner i timmar och därmed även i lön. Jag kan inte hjälpa att undra; Var är vi på väg?