ungochdriven

Jahapp. Tiden går fort. Veckorna fortare. Åren ännu fortare osv. Get the picture liksom.

Det lider mot jul och det är snart nytt år. Detta gör mig givetvis mer stressad. Men jag känner ändå någonstans att jag har koll på läget. Sparandet har inte gått jättebra men det kommer iallafall lyckas. Jag tar det lugnt på vardagarna. Är hemma mycket och JAG TRÄNAR så det är ju skönt. Vill bara inflika det sådär.

De senaste två helgerna har jag tagit det lugnt och ínte druckit någonting vilket är... nytt. Har i princip gått ut varje helg sen början av sommaren och jag vill inte tänka på hur mycket pengar jag smällt på alkoholhaltiga drycker under den perioden. Jag har uppptäckt vad en helg kan innebär utan ångest och baksmälla. Det är otroligt befriande och jag känner mig upplyst. Varför skall jag supa bort kvällarna och förstöra dagen efter när jag väl är ledig.

Under gårdagen närvarade jag på en liten föreläsning som hölls av Uppstart Malmö i samarbete med Unionen där jag fick inbjudan. Det var intressant att lyssna på eftersom jag går i tankarna med en litet fast ändå väldigt stort projekt jag vill starta. Det är inte alls genomtänkt och jag tänkte att jag skall börja småfila på en affärsplan så småningom och se mig för vilka alternativ det finns till finansiering och bidrag. Uppstart Malmö är ett grymt koncept men passar nog inte mig och mina planer. Jag har lyckats komma på en GRYM ide men tyvärr ingenting jag kan tjäna pengar på. Typiskt.

Jag har funderat mer och mer på vad jag ska bli när jag blir stor. Att läsa civilekonomi står fortfarande högt på listan. Men jag börjar se mig om för andra elternativ. Kanske inte plugga alls, eller plugga något annat. Vem vet?
Vad jag däremot vet jag vill syssla med är att jobba med unga människor och arbetsmarknaden på ett eller annat sätt. Då finns det fler och bättre alternativ till utbildningar.

Annars sitter jag mest här i mitt lilla rum i Arlöv och blickar ut mot vägen och industrierna runt omkring. När jag slutar på detta stället hoppas jag att jag minns min tid här som trevlig ändå. Och att jag minns alla dessa dagar jag suttit just här och blickat ut. Jag stannar till april men fast besluten om att skaffa ett nytt jobb tills dess alternativt skjuta mig i huvudet. Vi får se helt enkelt..

Till nästa gång hälsar jag mig själv en riktigt trevlig onsdag, och vecka och resten av året!

Det här inlägget tillägnas alla de arbetare med osäkra anställningar. De som jobbar månad till månad eller halvår till halvår utan att riktigt veta hur länge de får stanna, alla de som är uthyrna till sin arbetsplats men som ändå skall jobba hårt. Alla de som har en arbetsgivare som sitter någon helt annanstans än vad själva arbetaren gör. De som inte bara har en chef utan flera chefer och med fler aktörer som skall tjäna pengar på den som knegar var dag. Alla dessa människor är utsatta och på ett sätt även utstötta. Vi har inte samma rättigheter som de andra med fasta anställningar eller de som är rekryterade direkt. Först och främst har vi lägre löner rent marknadsmässigt. Vi kan inte få friskvårdsbidrag, terminalglasögon, rabattkuponger på luncher, följa med när företagen vi jobbar på har fest, subventioner på buss och tågkort, ta del av tjänstledigheter eller vår rätt till 4 veckors sammanhängande semester, årliga lönerevisioner osv. Både små och stora saker men så otroligt viktiga. Jag lägger ner 8 timmar om dagen för att jobba för att företaget skall gå framåt och bra, jag fyller en funktion som har efterfrågats efter men jag får ingenting tillbaka.  

Denna mörka oktobermorgon möts jag av städerskan i korridoren på jobbet. Vi stannar för att prata litegrann som vanligt om hur vi mår och hur allting går. Denna lilla men färgstarka chilenska kvinnan städar i hela huset, alla tre våningar varje dag. Detta har hon gjort i 10 års tid.
Förra veckan fick hon reda på att företaget nu ska spara pengar och ska därför hyra in ett annat företag som skall sköta städningen. Hon får därför gå den sista november. Tack för tio år. Hon hade blivit erbjuden att stanna av det nya städbolaget men då måste hon gå ner i timmar och därmed även i lön. Jag kan inte hjälpa att undra; Var är vi på väg?

Ingenting spelar egentligen någon roll för man är alltid ensam. Den enda man kan lita på är en själv när andra förvirrar och sviker.

Du är ett mysterium och kommer alltid att vara även fast jag skulle vilja lära känna dig så går det nog inte.

Om det bara fanns mer tid så skulle jag hinna med allting. Om jag hade makten att maximera dygnet med några extra timmar så hade jag varit nöjd och jag hade aldrig känt mig stressad eller inte hängt med. Eller ännu bättre om jag kunde uppfinna en slags klocka som jag kunde pausa så att tiden stannade för alla andra människor och då kunde jag vara effektiv och komma ikapp.

Jag märker en egenskap hos mig själv som jag tycker mindre om. Den egenskapen dyker oftast upp när jag ska städa. Jag kan inte städa litegrann hela tiden utan när jag städar så fan i mig ska det städas. 

Jag börjar med att flytta runt på möblerna för att komma till med dammsugaren och moppen på svåråtkomliga ställen. Där precis i den stunden när jag dammsugit ungefär halva mitt rum tittar jag på min en aning flyttade säng och ser framför mig hur det hade kunnat se ut om jag flyttade sängen till det andra hållet. Vips så städar jag inte längre utan jag möblerar om och exakt alla möbler skall flyttas runt på för att det ska bli så bra som möjligt. Kanske inte så smart men just i den stunden känns det väldigt nödvändigt. Under tiden jag möblerar tänker jag att jag har för mycket saker. Jag börjar rensa. I alla de lådor och skrymslen som finns dras alla föremål ut för att tittas på, granskas och för att sedan fattas beslut om det ska behållas, slängas eller kanske säljas på loppis. Jag börjar gå igenom garderoben för att hitta fler loppisgrejer och det sluter med att jag gör en total omorganisering där och varje plagg jag äger ska provas.

Där står jag alltså svettig som en gris, i ett rum som är halvdammsugat med möbler huller om buller och prylar överallt. Slutsats: Jag avslutar inte ett projekt innan jag börjar med ett annat. Detta förs över till mitt liv. Jag vill göra allt på en och samma gång.

Det är lustigt det där med tid. Jag är egentligen inte stressad över grejerna jag gör, utan tiden det tar att göra dem. Jag är egentligen inte stressad av att jag läser Matte B och att det är svårt. Jag är stressad över den tid det kräver att gå på lektioner och plugga eftersom det möjligtvis tar upp tid för allt annat jag fått för mig att göra.

Jag kommer på mig själv tänka tankar om saker som jag vill engagera mig i men jag missbedömer den tid och energi det kommer kräva av mig. Jag borde istället i stunden fokusera på det som är viktigt just då för det nya kommer sen. Jag tänker istället att Matte B förhoppningsvis går så fort som möjligt så att jag kan börja med Matte C.

Detta blir något slags självdestruktivt beteende eftersom de gångerna jag inte gör ett skit så får jag dåligt samvete gentemot mig själv och en ångestkänsla fylls i hela kroppen. Jag går runt och mår lite dåligt över det jag tänkt att jag ska göra. Exempelvis körkortet som jag sagt till mig själv att det måste tas innan årskiftet. Eftersom jag varken pluggar på körkortet just nu så inser jag att det kanske inte kommer att hända vilket får mig att känna mig misslyckad. Så himla mycket jag vill hinna med. Jobba och avancera där, plugga matte, plugga ekonomi, plugga körkort, engagera mig fackligt, läsa böcker och bli en flitig besöka på biblioteket, träna, blogga, skriva, sjunga kör, umgås med vänner och familj, hjälpa till hemma, äta skita och sova.

Allt detta resulterar i att jag blir överväldigad och det sluter med att jag spenderar en hel kväll med att inte göra nånting. Bra där! Jag vill ha den där klockan med paus funktion istället.

Idag jobbar jag på ett företag som även är en stor koncern. Företaget finns över hela världen och är störst i sin bransch. Jag ser det som en stor fördel för framtida kontakter internationellt att ha arbetat här. Malmö är dessutom huvudkontoret för Sverige och här sitter ungefär 100 personer. Trots detta så är jag sjukt uttråkad.

Jobbet i sig är tråkigt men det har jag inga större problem med. Det finns inte så mycket att göra åt saken dessutom kommer det hända lite mer efter sommaren som kommer göra det roligare.
Jag syftar främst på de människor som jobbar här. Aldrig i hela mitt liv har jag upplevt så instängda, förutsägbara gråa människor som här.

Jag skulle vilja påstå att 50% av de anställda på det här kontoret är 50+. Många av dem har jobbat här i 30 år eller mer, alltså mer än halva deras liv. Jag hyser stor respekt för bedriften att ha varit så lojal mot företaget och inte minst för den kunskap de har som efter 30 år lär vara oändlig. Parallellt med min beundran kan jag inte låta bli att ifrågasätta varför. Jag kan inte se mig själv köra samma väg till jobbet varje morgon och eftermiddag i 30 års tid. Tänk dig att se samma människor varje dag eller utföra arbetsuppgifter som du gjort så många gånger att du hade kunnat göra dem i sömnen. Jag kan inte förstå hur man varje förmiddag halv tio och eftermiddag halv tre går ner till fika rummet för att dricka sitt wiener melange kaffe och kallprata om vädret.
Även fast vissa av gamlingarna här är gulliga har de någon slags deprimerad aura runt om sig. Det är precis som att de någon gång i livet ville göra nåt annorlunda men fick aldrig tummen ur röven så de nöjde sig helt enkelt. Tiden går fort brukar de säga.
 
De resterande 50 % på företaget är runt 30 årsåldern. Jag ska försöka beskriva dem så gott jag kan.
De har såklart en akademisk utbildning som civilekonom eller civilingenjör och på grund av detta anser de innerst inne att de är snäppet bättre än alla de som jobbat här sedan begynnelsens början som inte har en fin examen från Lunds universitet. Dessa know-it-all människor befinner sig i vad man skulle kalla mitt i livet. De har ett bra fast jobb där de sakta klättrar uppför karriärstegen. De har 2-3 barn hemma som är så pass fantastiska att det är det enda de är kapabla till att prata om förutom deras respektive förstås (detta gäller främst kvinnorna). Även fast jag aldrig träffat en kollegas andra hälft vet jag vad de jobbar med, vad deras åsikter är kring barnuppfostran, vilken färg deras hus har och vilken bil de kör. Jag vet detta eftersom det är det enda de pratar om.

Visst hade det varit underbart med en arbetsplats fullt av inspirerande människor vars intelligens och humor stimulerade. Visst hade det varit underbart om man på sin arbetsplats ofta hade diskussioner om vad som händer i världen, i politiken eller samhällsfrågor där man utbytte erfarenheter och synpunkter. Det känns kanske lite överdrivet men är det för mycket begärt att man pratar om något mer intressant än om alla de olika alternativen av maträtter man kan tillaga av köttfärs?

Kanske begär jag mer utav livet än vad de gör eller har gjort. Är jag bättre än vad de är, är jag lyckligare? Nej, men jag är glad att jag hamnat här för att inse att jag vill något annat. Jag vill helt enkelt ha mer än så.

Vi har en hög arbetslöshet i Sverige, främst bland de unga. Om man är just ung och har ett jobb då ser många der som någon slags bedrift. Någonting som är ganska självklart blir helt plötsligt ambitiöst och imponerande. Jobbar man så är man duktig.

Ett annat synsätt som också delas av många är att man har tur om man har ett jobb. Man ska vara tacksam för ett arbete i dessa tider minsann. Om man är ung ska men helst inte klaga heller för då är man otacksam. De unga ska vara glada för vilket jobb som helst, absolut inte vara kräsna och vi ska inte begära så mycket i lön för det arbete vi utför heller.
Kanske är det därför en arbetsgivare heter just arbetsgivare, på grund av denna inställning vi har. En arbetsgivare ger jobb, förser människor med en sysselsättning så att de kan leva ett drägligt liv. Vad bra att det finns såna! 
Ovanstående känns naturligtvis som motsatsen till verkligheten. Det är den anställda som jobbar för företaget. Inte företaget för den anställde. Arbetstagaren fyller en funktion som efterfrågats på arbetsplatsen, så enkelt är det.

Sen när ska man vara tacksam för sitt jobb? Ett jobb som jag har kämpat för att få, som jag har sökt, gått på intervju för och till sist blivit utvald.
Sen när lades lediga tjänster ut på platsbanker, arbetsförmedlingar eller tidningsannonser för att vara snäll mot de som söker? Uppenbarligen är företagen i behov av personal och söker efter dessa. De skriver ut vilka erfarenheter som krävs och vilken utbildningen de gärna ser att man har. Man söker jobbet och är du intressant får du genomgå en urvalsprocedur av intervjuer som kan leda till ett jobb. Låt oss inte glömma att söka jobb är både tids- och energikrävande. Om det är någon jag är tacksam mot så är det främst mig själv.

Missförstå mig rätt, jag är tacksam för mitt jobb. Det är en bra tjänst som kommer ge mig ett bättre jobb nästa gång. Jag har okej lön, trevliga kollegor och ibland får jag nya roligare arbetsuppgifter. Jag går inte runt och tror att jag är nåt. Men vi får inte glömma att företaget jag jobbar för skall vara minst lika tacksam som mig!

Jag blir arg när jag möter vuxna runt omkring mig som ständigt ska påminna oss om att i dessa tider är det inte lätt. Det finns inga jobb och inga möjligheter. Stor konkurrens och ingenting likt den arbetsmarknad som de kastades in i. Den var blomstrande och fullt av jobb att välja och vraka mellan. Men så är det inte idag stackars ungdomar. Jag är övertygad att med den mentaliteten hade de inte överlevt en endaste dag i nutidens jobbsökar-Sverige.
För visst är det tufft. Jag påstår inget annat. I dagens läge får man kämpa lite mer men även stå på sig lite mer. Frågan är vad som händer när denna dåliga inställning smittar av sig på de unga eftersom de direkt efter studenten får endast höra negativitet från alla runtomkring som föräldrar, lärare och inte minst politiker om hur dåligt det kommer gå för dem.
Varför ska vi nedvärdera de unga direkt när vi kan göra tvärtom. Insistera att alla är exakt lika värdefulla och att alla har talanger och erfarenheter som gör dem unika och attraktiva på arbetsmarknaden samt en stor tillgång till Sverige?

Idag får du försvara dig mer om du är driven och målinriktad än om du är lat och arbetslös. Den arbetslöse klappar vi om medan den drivna tycker vi synd om i den mån att vi tycker personen är för positiv till ingen nytta. Helst ska man inte berätta för andra att man jobbar på och skaffar grymma jobb. Nej då är det orättvist mot de som står utanför.

När jag under gårkvällen tittade på politikerveckan i Almedalen kände jag mig mycket inspirerad. Inspirerad att tycka och tänka men främst inspirerad att själv kunna förändra. Det där med politik är kanske inte helt fel..
Jag ser mig själv som en framtida arbetsmarknadsminister. Ha! Jag hade varit som är en fräsch fläkt i politiker-Sverige. Som är ärlig och som har fötterna på jorden. En av folket helt enkelt. "Den där Danielle hon litar jag på!" hade folk sagt.

Arbetslösheten som i skrivande stund präglar Sverige och som inte bara drar ner samhället utan individen själv kräver att åtgärder tas. Det pratas om en barnfattigdom som växer enligt Röda Korsets rapport och klyftorna blir större. I agree.

- Om vi först och främst har en god och jämlik skola får alla barn lika rättigheter. Om alla barn har lika rättigheter har alla barn lika förutsättningar att lyckas och att uppnå ett fortsatt gott liv. Låter vi barnens familjesituation, boende eller stadsdel göra skillnad även i vår utbildning, då har vi ganska säkert misslyckats.

- En annan sak som en man poängterade under programmet vars namn jag inte kommer ihåg är att pengarna bör fördelas efter behov. Till exempel barnbidraget. Om barnbidraget behovsprövas vet vi att pengarna går till familjer i nöd som behöver den 1000 lappen till mat och nya skor. Tjänar du 100 000 kr i månaden behöver du inte de 1000 kronorna. Så är det. 
Denne man gjorde ett mycket lustigt uttalande i samband med de skattelättnader som regeringen ger som naturligtvis gynnar de rikaste mest. Hans uttalande var: "jag som har en god inkomst har så mycket skattelättnader att jag tycker det är jobbigt". Även fast det var lustigt var det fint sagt på nåt sätt.

- Öppna vuxenskolan igen! Att ta bort möjligheten för unga vuxna att plugga upp sina betyg är idioti. Har du sabbat det då har du sabbat det. Inga andra chanser finns. Du kan inte studera för att bli nåt och du kan inte heller jobba för det finns knappt jobb. Lite irriterande. Enligt mig ska chansen att få ta tag i sitt liv alltid finnas där. Alla funkar inte bra i skolan och alla är inte duktiga i skolan. Hjälp dessa människor istället för att klanka ner på dem!

- Skapa jobb! Skippa onödig byrokrati och effektivisera arbetsförmedlingarna. Fatta starka politiska beslut som skapar jobb samtidigt som det gynnar samhället. Mer jobb inom offentlig sektor, bygg mer bostäder i storstäderna hitta projekt eller nya utvägar för ungdomarna att sysselsätta sig med något.

I will deal with all of this when I'm the future statsminister.

Peace out.