Jag vill ha mer än så
Idag jobbar jag på ett företag som även är en stor koncern. Företaget finns över hela världen och är störst i sin bransch. Jag ser det som en stor fördel för framtida kontakter internationellt att ha arbetat här. Malmö är dessutom huvudkontoret för Sverige och här sitter ungefär 100 personer. Trots detta så är jag sjukt uttråkad.
Jobbet i sig är tråkigt men det har jag inga större problem med. Det finns inte så mycket att göra åt saken dessutom kommer det hända lite mer efter sommaren som kommer göra det roligare.
Jag syftar främst på de människor som jobbar här. Aldrig i hela mitt liv har jag upplevt så instängda, förutsägbara gråa människor som här.
Jag skulle vilja påstå att 50% av de anställda på det här kontoret är 50+. Många av dem har jobbat här i 30 år eller mer, alltså mer än halva deras liv. Jag hyser stor respekt för bedriften att ha varit så lojal mot företaget och inte minst för den kunskap de har som efter 30 år lär vara oändlig. Parallellt med min beundran kan jag inte låta bli att ifrågasätta varför. Jag kan inte se mig själv köra samma väg till jobbet varje morgon och eftermiddag i 30 års tid. Tänk dig att se samma människor varje dag eller utföra arbetsuppgifter som du gjort så många gånger att du hade kunnat göra dem i sömnen. Jag kan inte förstå hur man varje förmiddag halv tio och eftermiddag halv tre går ner till fika rummet för att dricka sitt wiener melange kaffe och kallprata om vädret.
Även fast vissa av gamlingarna här är gulliga har de någon slags deprimerad aura runt om sig. Det är precis som att de någon gång i livet ville göra nåt annorlunda men fick aldrig tummen ur röven så de nöjde sig helt enkelt. Tiden går fort brukar de säga.
De resterande 50 % på företaget är runt 30 årsåldern. Jag ska försöka beskriva dem så gott jag kan.
De har såklart en akademisk utbildning som civilekonom eller civilingenjör och på grund av detta anser de innerst inne att de är snäppet bättre än alla de som jobbat här sedan begynnelsens början som inte har en fin examen från Lunds universitet. Dessa know-it-all människor befinner sig i vad man skulle kalla mitt i livet. De har ett bra fast jobb där de sakta klättrar uppför karriärstegen. De har 2-3 barn hemma som är så pass fantastiska att det är det enda de är kapabla till att prata om förutom deras respektive förstås (detta gäller främst kvinnorna). Även fast jag aldrig träffat en kollegas andra hälft vet jag vad de jobbar med, vad deras åsikter är kring barnuppfostran, vilken färg deras hus har och vilken bil de kör. Jag vet detta eftersom det är det enda de pratar om.
Visst hade det varit underbart med en arbetsplats fullt av inspirerande människor vars intelligens och humor stimulerade. Visst hade det varit underbart om man på sin arbetsplats ofta hade diskussioner om vad som händer i världen, i politiken eller samhällsfrågor där man utbytte erfarenheter och synpunkter. Det känns kanske lite överdrivet men är det för mycket begärt att man pratar om något mer intressant än om alla de olika alternativen av maträtter man kan tillaga av köttfärs?
Kanske begär jag mer utav livet än vad de gör eller har gjort. Är jag bättre än vad de är, är jag lyckligare? Nej, men jag är glad att jag hamnat här för att inse att jag vill något annat. Jag vill helt enkelt ha mer än så.
Jobbet i sig är tråkigt men det har jag inga större problem med. Det finns inte så mycket att göra åt saken dessutom kommer det hända lite mer efter sommaren som kommer göra det roligare.
Jag syftar främst på de människor som jobbar här. Aldrig i hela mitt liv har jag upplevt så instängda, förutsägbara gråa människor som här.
Jag skulle vilja påstå att 50% av de anställda på det här kontoret är 50+. Många av dem har jobbat här i 30 år eller mer, alltså mer än halva deras liv. Jag hyser stor respekt för bedriften att ha varit så lojal mot företaget och inte minst för den kunskap de har som efter 30 år lär vara oändlig. Parallellt med min beundran kan jag inte låta bli att ifrågasätta varför. Jag kan inte se mig själv köra samma väg till jobbet varje morgon och eftermiddag i 30 års tid. Tänk dig att se samma människor varje dag eller utföra arbetsuppgifter som du gjort så många gånger att du hade kunnat göra dem i sömnen. Jag kan inte förstå hur man varje förmiddag halv tio och eftermiddag halv tre går ner till fika rummet för att dricka sitt wiener melange kaffe och kallprata om vädret.
Även fast vissa av gamlingarna här är gulliga har de någon slags deprimerad aura runt om sig. Det är precis som att de någon gång i livet ville göra nåt annorlunda men fick aldrig tummen ur röven så de nöjde sig helt enkelt. Tiden går fort brukar de säga.
De resterande 50 % på företaget är runt 30 årsåldern. Jag ska försöka beskriva dem så gott jag kan.
De har såklart en akademisk utbildning som civilekonom eller civilingenjör och på grund av detta anser de innerst inne att de är snäppet bättre än alla de som jobbat här sedan begynnelsens början som inte har en fin examen från Lunds universitet. Dessa know-it-all människor befinner sig i vad man skulle kalla mitt i livet. De har ett bra fast jobb där de sakta klättrar uppför karriärstegen. De har 2-3 barn hemma som är så pass fantastiska att det är det enda de är kapabla till att prata om förutom deras respektive förstås (detta gäller främst kvinnorna). Även fast jag aldrig träffat en kollegas andra hälft vet jag vad de jobbar med, vad deras åsikter är kring barnuppfostran, vilken färg deras hus har och vilken bil de kör. Jag vet detta eftersom det är det enda de pratar om.
Visst hade det varit underbart med en arbetsplats fullt av inspirerande människor vars intelligens och humor stimulerade. Visst hade det varit underbart om man på sin arbetsplats ofta hade diskussioner om vad som händer i världen, i politiken eller samhällsfrågor där man utbytte erfarenheter och synpunkter. Det känns kanske lite överdrivet men är det för mycket begärt att man pratar om något mer intressant än om alla de olika alternativen av maträtter man kan tillaga av köttfärs?
Kanske begär jag mer utav livet än vad de gör eller har gjort. Är jag bättre än vad de är, är jag lyckligare? Nej, men jag är glad att jag hamnat här för att inse att jag vill något annat. Jag vill helt enkelt ha mer än så.
Kommentarer
Trackback
